Blåklockeängen är i full blom, och det känns som mitt hjärta också är det. Jag färdas på en väg som inte har någon riktning, en stig utan slut, med många krön och krokiga svängar. Det är inte lätt att leva, men fan vad fint det är. Människorna i min närhet, all kärlek jag får ge och ta emot, alla nya jag fått lära känna. Jag har ingen aning om vad som väntar, och känner inte heller att jag måste veta. Det är fint att ha ovisshet som vän, att vara kompis med osäkerhet. Det är som att ovissheten skapar möjligheter jag aldrig trodde fanns. Som visar sig i allt. Dimman på turen när man inte ser var man är, men som också låter solen skina igenom och blir det vackraste man någonsin sett.
Den finns i allt. Kärleken till naturen. Jag är den. Den är jag. Det finns inget slut och har aldrig funnits någon början, den är oändlig – likt de ljusa timmarna på sommaren. Jag älskar att få bo här. Att få vara här. Jag vill inte ta det för givet, det som är så få förunnat.
