Me

Så där i efterhand

Läste ett inlägg på en annan blogg skrivet av en trettonårig tjej som blivit sårad av en kille. Jag började tänka på mina egna erfarenheter och hur killar är och vad jag tycker, skrev till och med en kommentar – vilket jag sällan gör. Skrev även ihop en text om mig själv, lite som ett svar på hennes inlägg.

För några år sedan, ibland känns det som igår och ibland känns det som aldrig, träffade jag en fantastisk kille. Han blev min första kyss, min första kärlek och jag kan innerligt erkänna att jag älskade honom. Han fick mig att känna känslor jag inte visste fanns, och som var både skrämmande och ljuvliga. Så här i efterhand förstår jag att det inte var en så stor grej, det var en sommarromans, och även om han nu älskade mig så hade han säkert inga planer på ett riktigt förhållande. Jag var däremot bara femton år (han var snart 19) och såg inte med samma ögon och hade dessutom aldrig haft något förhållande. Jag blev oerhört sårad när det tog slut, och jag blir väldigt ledsen så fort jag tänker på hur dåligt jag mådde en ganska lång tid efteråt. Det tog närmare ett år innan jag med sanning kunde säga till mig själv att jag var förbi det där – han betydde ingenting längre, då hade han ny flickvän sedan ett halvår. Idag är jag bara glad för hans skull, för nu förstår jag bättre varför det blev som det blev och att det varken var hans fel eller mitt. Jag älskade honom, och han älskade nog mig, men omständigheter som vi inte styrde över gjorde att våra liv aldrig hade kunnat flätas samman, det förstår jag först nu.

Sedan dess att jag lämnade honom bakom mig har jag träffat flertalet killar som jag tyckt mycket om. Någon har jag starkare känslor för och någon har jag svagare. Det som slår mig är dock att jag sakta börjat acceptera att jag nog aldrig kommer känna de känslor som jag kände den där första gången – att få vara så innerligt kär i en annan människa, kanske det endast är något som en första kärlek ger? Det svåraste är att acceptera, men det tror jag att jag redan gjort.

Efter att ha gråtit över min första kärlek och efter att ha accepterat mina känslor för honom och hur de har påverkat mig som person har jag hittat en annan en kille som är min bästa vän och som är helt otrolig, han är rolig- smart och snygg. Han tar mig på allvar och han är vänlig och intressant, när jag är med honom är jag den jag vill vara – en person utan hämningar som känner sig säker i sig själv. Han är en fantastisk vän och en fantastisk människa. Att förklara sina känslor är lätt när man på internet kan gömma sitt ansikte och dölja vem man är, som jag gör nu. Men det kommer krävas allt mod jag kan uppbära för att säga till honom hur speciell han är, att säga hur jag känner och hur betydelsefull han är för mig. Efter att ha haft känslor för honom i över två år är jag dock trött på att vara feg och återhållsam, för oavsett vad och hur han känner vill jag att han ska få veta. Det känns annorlunda än första gången, men jag antar att livet är så, man kan aldrig ha samma känslor för olika människor – eftersom alla människor är olika

Standard

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *