Me

Musiken

Namnlös

När jag var 13-14 år var jag väldigt intresserad av musik och jag spelade på flertalet konserter och spelade till och med i ett band i flera år – vilket var superkul och jag saknar det mycket. På grund av detta har jag fått fråga varför jag inte längre håller på med musik och varför jag aldrig spelar gitarr eller sjunger, något jag brukade älska att göra.

Det jag avskyr med att uppträda har ingenting med själva musiken att göra, det var mer människorna runt om kring som gjorde att jag tröttnade och till slut slutade. Jag insåg att jag som femtonåring inte uppskattades lika mycket och inte var lika speciell som när jag som trettonåring sjöng inför hundratals människor – på den tiden var det väldigt nytt för mig och många blev glatt förvånade. Jag hade en fantastisk musiklärare som lärde mig väldigt mycket, det var med honom jag skrev och producerade/spelade in min första låt, en upplevelse jag alltid ska bära med mig. Jag började spela i ett band strax efter konserten som bilden ovan är ifrån, och tillsammans spelade vi otaliga konserter och föreställningar och hade väldigt roligt tillsammans – trots att åldersskillnaden mellan yngsta och äldsta var nästan 4 år. I slutet av den här tiden var när jag efter en sommar fylld av känslor helt enkelt slutade spela gitarr, och jag slutade att sjunga. Enda tillfällena jag spelade var när vi i bandet träffades för att öva inför någon konsert. Jag hade tröttnat på grejen, jag ville inte mer. Jag avskydde att folk sa att jag var bra när jag visste att det fanns så många som var så mycket bättre, jag tyckte inte om att inse att jag inte var 13 år och speciell, nu var jag 16 och det fanns många andra tjejer som sjöng mycket bättre än jag – och de vann alltid över mig i tävlingar osv. Tills lut tappade jag intresset för att framträda, och numera sjunger jag kanske för mig själv hemma ibland och då och då kommer gitarren fram när jag kanske har en kompis på besök som spelar. Att spela inför folk är inte uteslutet, det är fortfarande något jag tycker om, men eftersom jag inte vill någonting med det känns det meningslöst och onödigt, varifrån den känslan kommer vet jag inte riktigt. Största anledningen var nog att jag aldrig kände att jag fick bekräftelse, de som tyckte om det jag gjorde var antingen min mamma eller människor som fotografen som tog bilden ovan, det var aldrig någon som jag ville skulle tycka om det som någonsin sade något positivt. Att aldrig känna att jag fick bekräftelse från de jag ville ha det från satte sina spår och fick mig att till slut lägga av.

Jag har inte skrivit musik på flera år, och det var ännu längre sedan jag spelade inför publik. Men jag tänkte faktiskt sätta mig och spela in min gamla låt som jag skrev för länge sedan igen, och försöka göra om den lite till något jag skulle kunna vara stolt över idag – skrev den ändå när jag var 14 år.

Det värsta är egentligen att många av mina nuvarande vänner, många har jag lärt känna på gymnasiet, inte vet om att jag ens kan sjunga och de har heller aldrig hört mig göra det. Att något som en gång var en såpass stor del helt kommit bort och skuffats undan är väldigt synd, jag önskar att det aldrig hade blivit så.. Men jag ska försöka att inte älta i det som är gjort och inta kan göras ogjort, för det gör mig bara ännu deppigare. Istället tänker jag sätta på nuvarande favoritlåten och försöka intala mig själv att jag inte valde fel.

Kram

Standard

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *