Me

Slutet på en era..

Idag togs tyvärr det tråkiga beslutet att påbörja en avveckling (nedläggning) av min kära kår, Scoutkåren Alströmer, som i år fyller 91 år. Det är tråkigt att det blivit så och att vi inte känner att vi har något val, men det var ganska oundvikligt. Känns jättetråkigt, inte det roligaste som finns att vara i den grupp som avslutar en verksamhet som funnits i nästan hundra år. Hade mycket hellre varit med och startat upp verksamheten igen, att få vara med och faktiskt lyckas – men efter många misslyckade försök har vi nog alla tröttnat: inga föräldrar som vill hjälpa till = ingen verksamhet. Ingen verksamhet = inga pengar. Inga pengar = ingen kår.

Scoutläger på Sjöhagen

Scoutläger på Sjöhagen

Standard
Me

Solig januarifredag!

Efter en händelserik vecka är det äntligen fredag igen! Igår kväll var jag iväg med ett gäng från Cabarén för att se Familjen Addams på Lorensbergsteatern i Göteborg, och herre jävlar vad bra den var! Förväntade mig verkligen ingenting, förutom att jag vet att Claes Malmberg är bra, och blev så sjukt överraskad över hur duktiga alla var och hur bra hela föreställningen blev! Vi fick mycket inspiration och hoppas kunna få in lite av det i slutskedet nu av manusskrivandet, roligt!

Idag har jag, egentligen mamma hehe, införskaffat lite grejer. Först och främst köpte vi en vinterjacka som jag tittat på flera gånger och som jag jättegärna ville ha, därför att min gamla vinterjacka är riktigt sliten och lite för liten nu efter ca 5 års flitigt användande. Det blev den numera ganska klassiska och vanliga Fjällräven  Greenland Winter W Jacket, simpel men riktigt snygg och varm och skön. Innan jag hade provat den var jag helt säker på att jag ville ha en svart, men det blev till slut en grön iaf eftersom den såg bättre ut på mig och färgen passade så bra!

Köp den här: http://www.outnorth.se/fjallraven/greenland-womens-winter-jacket-m-green.php

Köp den här: http://www.outnorth.se/fjallraven/greenland-womens-winter-jacket-m-green.php

Efter vi köpt jackan gick vi för att hitta skor, och först verkade det bli ett par Johnny Bulls med nitar på, skitsnygga men inte särskilt sköna och de var lite stora också för de fanns inga kvar i 38. Mamma hittade dock ett par skitsnygga ridskoliknande skor från Vagabond som var på rea, hur fina som helst och riktigt sköna, så vi slog till och fick dem för ca 400kr!

Vagabond boots! <3

Vagabond boots! <3

Sitter hemma nu i soffan med en stor skål frukt och Burn Lemon Ice som jag sprang på i Göteborg (finns på Pressbyrån), har inte druckit den sen jag var i Norge i somras och det var första gången jag sett den i Sverige! Gott!

Frukt och energidricka!

Frukt och energidricka!

 

Standard
Me

Studentåret 2014!

Den här terminen kommer flyga förbi, snart är det bal, och sen är det student! Längtar sjukt mycket, men det är lite sorgligt också.. Försöker vänja mig vid tanken på att inte får träffa alla fina vänner i klassen, att inte ha läxor eller prov, att behöva jobba.. Efter tolv år i skolan lär det bli en chock hur mycket man än försöker förbereda sig.

Har dock tittat på drösar med klänningar till balen, och är nästan helt säker på att jag vill ha den här:

ed9012

Min framtida balklänning?

Standard
Kärlek, Me

En enda röra

Sitter och filosoferar som jag brukar göra när jag är själv med mina tankar, det är tyst hemma och katterna sover. Tänker på en sak som många tycker definierar känslor, som brukar nämnas om man pratar om tecken på att någon tycker om en. “Tänk efter om han brukar röra dig ofta, om han tar varje tillfälle i akt till att få ens snudda vid dig är det ett säkert kort på att han har känslor för dig.”
Har tänkt på detta förut och insett att för mig är det verkligen tvärtom. Jag har en hel del vänner av den manliga könet, och jag har masserat deras bara överkroppar, jag har kramat dem i bikini, jag har skedat med dem och mycket mer. Men när det kommer till killar jag tycker om, antingen som jag har starka känslor för eller de jag kanske bara tycker är snygga, så har jag mycket svårare för kontakt. Det är inte så att jag inte vill, oftast vill jag ju röra dem mer än jag vill ta på mina vänner liksom, men det är på något sätt svårare – det har en annan  betydelse och känns aldrig lika självklart eller lätt. Att jag inte skulle tycka om någon bara för att jag rör vid dem mindre än andra är skitsnack, men det gäller kanske bara mig, vet inte hur det är för andra – skulle dock tro att det är ganska vanligt. Man är helt enkelt rädd för att personen man tycker om ska vifta bort handen man lägger i dennes hår, eller huvudet man lägger på deras axel, men är rädd att en kram inte ska besvaras. Med ens vänner har inte det lika stor betydelse, man är ju vänner ändå även om man inte har lust att kramas jämt – alla har ju en dålig dag. Blir man dock avvisad av den man tycker om känns det mer, man tror att personen har en baktanke och hatar en och inte vill att du ska röra den – när personen ifråga kanske är lika rädd och osäker som du om vad det betyder att röra vid varandra.

Dagens filosoferande helt enkelt.

Standard
Me

Jobbintervju

Var på intervju idag för ett jobb som försäljare på ett eventföretag i Göteborg. Kändes som det gick bra, är dock rädd att jag kanske inte gjorde så stort intryck på honom, var ganska nervös. Vill verkligen ha det här jobbet! Det kan leda till sommarjobb, fortsatt jobb och befordran och man får resa och allt möjligt som försäljare hos dem! Drömmen!

 

Standard
Me

Drömmar..

DSCF9991Hade en riktigt knasig dröm igår natt.. Den var så verklig att när jag vaknade trodde jag att drömmen var verkligheten, läskigt. Hade varit rätt fint om den varit verklig, drömmen var väldigt fin. Önskar att det hänt på riktigt.. fan

Standard
Me

Så där i efterhand

Läste ett inlägg på en annan blogg skrivet av en trettonårig tjej som blivit sårad av en kille. Jag började tänka på mina egna erfarenheter och hur killar är och vad jag tycker, skrev till och med en kommentar – vilket jag sällan gör. Skrev även ihop en text om mig själv, lite som ett svar på hennes inlägg.

För några år sedan, ibland känns det som igår och ibland känns det som aldrig, träffade jag en fantastisk kille. Han blev min första kyss, min första kärlek och jag kan innerligt erkänna att jag älskade honom. Han fick mig att känna känslor jag inte visste fanns, och som var både skrämmande och ljuvliga. Så här i efterhand förstår jag att det inte var en så stor grej, det var en sommarromans, och även om han nu älskade mig så hade han säkert inga planer på ett riktigt förhållande. Jag var däremot bara femton år (han var snart 19) och såg inte med samma ögon och hade dessutom aldrig haft något förhållande. Jag blev oerhört sårad när det tog slut, och jag blir väldigt ledsen så fort jag tänker på hur dåligt jag mådde en ganska lång tid efteråt. Det tog närmare ett år innan jag med sanning kunde säga till mig själv att jag var förbi det där – han betydde ingenting längre, då hade han ny flickvän sedan ett halvår. Idag är jag bara glad för hans skull, för nu förstår jag bättre varför det blev som det blev och att det varken var hans fel eller mitt. Jag älskade honom, och han älskade nog mig, men omständigheter som vi inte styrde över gjorde att våra liv aldrig hade kunnat flätas samman, det förstår jag först nu.

Sedan dess att jag lämnade honom bakom mig har jag träffat flertalet killar som jag tyckt mycket om. Någon har jag starkare känslor för och någon har jag svagare. Det som slår mig är dock att jag sakta börjat acceptera att jag nog aldrig kommer känna de känslor som jag kände den där första gången – att få vara så innerligt kär i en annan människa, kanske det endast är något som en första kärlek ger? Det svåraste är att acceptera, men det tror jag att jag redan gjort.

Efter att ha gråtit över min första kärlek och efter att ha accepterat mina känslor för honom och hur de har påverkat mig som person har jag hittat en annan en kille som är min bästa vän och som är helt otrolig, han är rolig- smart och snygg. Han tar mig på allvar och han är vänlig och intressant, när jag är med honom är jag den jag vill vara – en person utan hämningar som känner sig säker i sig själv. Han är en fantastisk vän och en fantastisk människa. Att förklara sina känslor är lätt när man på internet kan gömma sitt ansikte och dölja vem man är, som jag gör nu. Men det kommer krävas allt mod jag kan uppbära för att säga till honom hur speciell han är, att säga hur jag känner och hur betydelsefull han är för mig. Efter att ha haft känslor för honom i över två år är jag dock trött på att vara feg och återhållsam, för oavsett vad och hur han känner vill jag att han ska få veta. Det känns annorlunda än första gången, men jag antar att livet är så, man kan aldrig ha samma känslor för olika människor – eftersom alla människor är olika

Standard